(Nr 7 - 2006) Det senaste halvåret har västmakternas oro riktats mot Iran. Både Bushregimen och EU-ledarna har gång på gång varnat för att Iran utvecklar kärnvapen och kommer att «destabilisera Mellanöstern».

Av Peter Cohen

Till skillnad från Iran har Israel inte undertecknat det internationella avtalet om icke-spridning av kärnvapen. Men Israels stora arsenal med kärnvapen verkar inte bekymra någon i Washington, London, Bryssel eller Stockholm. Inte heller Indiens och Pakistans kärnvapen skrämmer västledarna. Naturligtvis diskuterar de sällan, om ens någonsin, Nordamerikas gigantiska kärnvapenarsenal och president Bushs uttalade avsikt att använda denna när han finner det vara lämpligt.


Så varför är Iran ett sådant hot? USA och Israel letar uppenbarligen efter en ursäkt att
angripa Iran - av flera skäl:

• Enligt uppgift kommer Iran att öppna en internationell oljebörs med priser i euro istället for dollar.
Detta skulle vara en katastrof för USA:s eknomi, som vi forklarade i Riktpunkt ifjol. Saddam
Husseins beslut om att sälja olja i euro var en av huvudfaktorerna bakom USA:s beslut att angripa
Irak 2003.

• Iran har omfattande oljefyndigheter som liksom Iraks måste kontrolleras av västföretagen i enlighet
med de nyliberala budorden.

• Iran är också en strategisk nyckel till kontrollen over såväl Mellanöstern som Centralasien.

• En permanent amerikansk militär närvaro i Iran skulle få bort ett av de stora hindren for
expansion av Israel österut.

Men dessa skäl är inte avsedda for allmän konsumtion. Iran måste därfor framställas som en
undergrävande bråkstake som stödjer terrorism runt om i världen och eftersträvar ett globalt
muslimskt herravälde. Som vi rapporteradeförra året har Israels forsvarsministerium förklarat att
om Iran skaffar kärnvapen så är Israels själva existens hotad.

Hot om ett kärnvapenangrepp
USA:s krigshetsande mot Iran går tillbaka till shahens fall 1979. Hotet kom klart och tydligt 2003
från John Bolton, nu amerikansk FN-ambassadör. Omedelbart efter USA:s kriminella angrepp
mot Irak beordrades Bolton av Bush att upprätta Proliferation Security Initiative (PSI), som har
tillåtelse att kränka FN-traktaten och internationell rätt i allmänhet. PSI motiverades med att ett
antal oidentifierade nationer «kringgår gällande lagar, avtal och kontroller av kärnvapenspridning».

I juni 2003 förklarade Bolton för den amerikanska pressen: «Även om vi framhåller fredliga och
diplomatiska lösningar när det gäller spridningshotet, vilket president Bush har sagt kontinuerligt,
så utesluter vi inga alternativ...Samtidigt som vi vidhåller diplomatisk dialog där detta är möjligt
måste USA och dess allierade vara villiga att utnyttja mera robusta medel, såsom 1) ekonomiska
sanktioner, 2) forbud och beslag och 3) som fallet Irak visar, förebyggande militära åtgärder där
det behövs...Iran påstår att dess kärnprogram år fredligt och bedrivs i oppenhet men vi är
overtygade om motsatsen.»

Iran följer icke-spridningsavtalet
Oavsett Bushregimens overtygelse är sanningen om Iran kärnprogram en helt annan. Fysikern James
Gordon Prather har arbetat som specialist i frågor som rör den nationella säkerheten på amerikanska
Federal Energy Agency, Energy Research and Development Administration, Departement of
Energy, Office of Secretary of Defense och Department of the Army. Dr Prather har också varit
assistent åt senatorn Henry Bellmon, republikan från Oklahoma och medlem i senatens energiutskott
och anslagsutskott. Dr Prather har tidigare arbetat som kärnvapenfysiker vid Lawrence Livermore
National Laboratory i Kalifornien och Sandia National Laboratory i New Mexico. Följande
information kommer från flera av James Prathers artiklar:

Mohamed Elbaradei år generaldirektör for Internationella Atomenergi-organisationen (IAEA).
Organisationens uppgift är «att utveckla och utvidga atomenergins bidrag till fred, hälsa och välstånd
i hela världen» och säkerställa att dess medverkan inte används for militära syften.

IAEA:s säkerhetsprogram är utvecklat for att kärnmaterial «inte skall utnyttjas för militära ändamål».
Icke-spridningsavtalet (NPT) kom till 1968 och har tre huvudsyften:

• att forhindra spridningen av kärnvapen och kärnvapenteknologi

• att bidra till fredlig användning av atomkraften

• att stödja målet om allmän och fullständig nedrustning. Alla stater som har undertecknat NPT,
inklusive Iran, forutsätts också underteckna IAEA:s säkerhetsprogram för att försäkra de andra
staterna om att kärnmaterial inte förs från fredlig användning over till produktion av kärnvapen.
Iran har undertecknat programmet och foljer det.

I december 2003 undertecknade Iran ett tilläggsprotokoll till säkerhetsprogrammet och har helt och
fullt följt detta. Iran har gett IAEA alla detaljer om tidigare och pågående åtgärder når det gäller
kärnenergin, som nästan helt och hållet var i enlighet med NPT. Iranierna var förståeligt nog
bekymrade att USA och Storbritannien skulle göra samma föreställning som före anfal-let
mot Irak, med förevändningen att Iran försöker få kärnvapen. De tog kontakt med Frankrike,
Tyskland och Storbritannien (den s.k. EU-trojkan eller «E3/ EU») i förhoppningen att dessa
länder skulle övertala Bush och Blair att avstå från ett anfall.

Parisavtalet tillfälligt arrangemang
Iran och E3/EU kom den 15. november 2004 överens i Paris om ett avtal. I avtalet anges bland
annat: «E3/EU och Iran bekräftar sina åtaganden enligt NPT. E3/ EU erkänner Irans rättigheter
enligt NPT, utnyttjade i enlighet med landets skyldigheter enligt konventionen utan diskriminering.
Iran bekräftar att, i enlighet med artikel II i NPT, landet inte försöker eller kommer att försöka få
kärnvapen. Iran åtar sig att fullt och öppet samarbeta med IAEA. Iran kommer att fortsätta att
frivilligt genomföra tilläggsprotokollet i avvaktan på ratifikation För att bygga ytterligare fortroende
har Iran frivilligt beslutat att fortsätta och utöka sitt upphävande av alla åtgärder som rör anrikning
och bearbetning av uran.

IAEA kommer att notifieras om detta upphävande och inbjudas till att bekräfta och övervaka det.
Upphävande kommer att genomföras i sådan tid att IAEA kan bekräfta i november for styrelsen att
det har trått i kraft. Upphävandet kommer att pågå medan parterna förhandlar för att nå en ömsesidigt
acceptabel överenskommelse på lång sikt. E3/EU erkänner att detta avbrytande är en frivillig
förtroendeskapande åtgärd och inte en rättslig skyldighet» (undertecknads kursivering).

Av detta framgår tydligt att om Iran återupptar anrikningen av uran är detta inte ett brott mot avtalet
med EU. När E3/EU «bekräftar Irans rättigheter enligt NPT» godtar de att Iran har rätt att anrika
uran för fredliga ändamål. De godtar också att Iran inte har någon rättslig skyldighet att inte göra det.
Iran fick aldrig några forsäkringar från E3/EU att de skulle försöka pressa Bush och Blair att hindra
ett nytt krig. Men Iran har fortsatt att försöka få dem till detta.

Den 23. mars 2005 erbjöd Iran att E3/EU skulle få «objektiva garantier» med ett löfte om att det inte
skulle finnas någon möjlighet att anrika uran i framtiden. Iran erbjöd sig också att gå med på
fortlöpande kontroller med IAEA-inspektioner på plats.

Enligt Prather «erkände EU/ E3 inte ens att man hade fått Irans erbjudande, detta efter att ha blivit
synnerligen hårt pressade av USA - än mindre erbjöd man i sin tur de säkerhetsgarantier som Iran
hade efterfrågat».

«Iran har tillåtit ElBaradei och hans IAEA-inspektörer att besöka nästan varenda plats, se nästan allt
och förhöra nästan varenda en som har den minsta koppling till Irans kärnprogram. Natten innan
El Baradei emottog Nobels fredspris i december 2005 konstaterade han att inget bevis hade funnits
för att något kärnmaterial användes - eller hade anvdnts - i militärt syfte» (undertecknads kursivering).
Med andra ord: IAEA-inspektörerna som Iran tillät att undersöka kärnanläggningarna enligt landets
internationella åtaganden fann inget som tydde på att Iran någonsin har haft ett kärnvapenprogram.

Tyvärr finns det åtminstone en femtio procentig risk för att Iran kommer att angripas av USA med
eller utan Israel. Risken skulle minska väsentligt om journalister i massmedier började skriva
sanningen om Iran och landets kärnenergiprogram. Fakta i fallet kan hämtas från Prathers arkiv på
www.antiwar.com av vilken journalist som helst med tillgång till Internet.